Att känna gemenskap.

18 oktober, 2018 0 av Karin

Jag har alltid känt mig annorlunda, men det gör vi nog allihop när vi inte känner någon större gemenskap med någon. På gymnasiet blev jag kallad för ensamvarg när jag gick ifrån en större tjejgrupp. Jag kände mig inte som en av dom. Smink, kläder och ja, typiskt tjejgrejer var inte min grej. Jag lyssnade inte på den kommersiella radion bara ”radioseven” för där var det techno och trance. Vill minnas att jag kände mer gemenskap med särskolan och med killarna på skolan än med mina egna klasskompisar. Även nu i vuxen ålder och som mamma till en 7 månaders pojk så känner jag fortfarande ingen större gemenskap trots att det kryllar av mammor runt omkring mig. Är jag verkligen en ensamvarg eller har jag bara inte funnit det rätta folket för mig att umgås med? Kanske är det så att jag sköter mig bäst själv? Men för att lyckas så måste man ha hjälp av andra, vilket jag alltid har haft svårt för, ”jag kan själv” hehe… Men tack vare min underbara sambo så har även jag lyckats att bräcka min mur. Förlåt var ett alltför jobbigt ord förut, men nu känns det istället bra att lösa den konflikten än att försöka visa sig störst. Man är störst när man kan visa hänsyn och respekt till en annan individ. Ja, gäller både djur och människor. Vi ska vara den intelligenta ”rasen” (hatar det ordet) men ändå beter vi oss som barbarer. Vart är världen på väg?

Ta hand om er ❤️