När det tar slut

När det tar slut

18 december, 2015 0 av Karin

När allt händer på en och samma gång. Då frågar man sig, varför? Om det nu är meningen att vi ska lära oss av sakerna som händer oss i livet, varför ska då allt hända samtidigt? Hur ska vi kunna skilja på när vi gjorde rätt och fel?

Svaren är jag säker på att vi har i vårt inre, alltså närmre än vi tror. Jag tror inte på en gubbe som sitter ovan molnen som besvarar våra böner. Guden är vi, guden är du, guden är själen. Alla religioner i världen handlar om att de finns en gud och alla har olika syn på vad gud är och ja, alla tolkar vi saker och ting olika. Det treåriga barnet ser världen på ett sätt och den 93 åriga damen tolkar världen på ett annat sätt. Jag tror på att vi är här för att lära oss av våra misstag och av varandra.

Det är svårt att tänka sig att vi ska lära oss av att en relation tar slut exempelvis. Speciellt när det kommer till äkta kärlek. Man hade ju planerat sitt liv med den partnern när man är som mest nykär, allt är så bra, det finns inget som kan stoppa en, man kanske ser brister hos partnern  men man kan inte ta till sig det då för där finns bara kärlek. Och sen tar det bara slut? En tomhet bildas i hjärtat och man tror att det inte kommer att finnas en morgondag. Men den kommer, den kommer…

Jag har inget facit för denna olyckliga känsla som uppstår men kan berätta hur jag upplevde det. Jag har gått igenom många förhållanden och det är alltid jag som har lämnat relationen, ett par gånger har det varit för att man sprungit in i förhållandet och levt på passionen till personen som tagit slut på några månader och då har kärleken svalnat fortare än kvickt. Andra gånger har det varit att vi helt enkelt har haft olika drömmar i livet och skiljts åt på grund av det. Men denna gången var det annorlunda. Jag var på väg att bli dumpad, men inte på grund av brist på kärlek, det fanns andra anledningar som gjorde att min självkänsla gick i kras. Vi båda stod där och  hade helt enkelt ingen aning om hur vi skulle gå till våga. Men att vara den som gör slut av en annan anledning än brist på kärlek är det jobbigaste som jag någonsin har upplevt. När jag sa dom orden så vet jag att i den stunden krossade jag inte bara mitt hjärta, utan även hans och det är det värsta jag har fått genomgå någonsin… Tankar som, vad kunde jag ha gjort istället? Vad kunde jag ha sagt annorlunda? Valde jag rätt plats? Var det rätt att åka hem direkt eller skulle vi ha pratat ut om det? Jag tror inte att det finns några rätt eller fel, man får ta det som det kommer.

Nu har jag då funderat på, vad skulle jag lära av denna händelse? Jag har krossat andras hjärtan, men denna gången var det så äkta, någon slet ut hjärtat på mig och det känns som om jag ännu inte ha fått det åter, och nu skulle jag få känna på det för att kanske tänka efter före nästa gång jag står vid ett vägskäl att gå in i ett förhållande eller inte. Kanske lite hårt sagt men varför skulle det inte kunna vara så? Det kändes helt enkelt som en tillsägelse inifrån att nu får det vara nog.

Give love to get the change you want to see in the world <3

enfilosofiskresakrönikabild